Bitoriano Gandiaga

Literatur idazlanak

Ik. Olerkiaren konposizio grafikoa .pdf formatuan

ELR-1^
ELRL^
(Ik. "Maiteari" poema honen bi bertsioen alderaketa taula berezia, goiko loturan klik eginez: “Ik. Olerkiaren konposizio berezia pdf. formatuan”.


Gauza ederrok baiño ederrago bada
gauza eder guztiok egin zaituena,
itzi [itxi] eidazu, arren,
beregana joaten,
maite kutunena.

Ederra jat mundua,
zu ederragoa;
alabaiña areago -neure atsegin ori-,
zeuk agertu deustazun Egille Jainkoa.

Itzi [itxi] eidazu bada
beregana joaten,
maite kutunena.

Nik etzaitut lagako
arimaz, egundo,
neure erraien arreba
birjin ta lorazko.

Pozik eroango dot zure gomuta leuna
neure Jaunaganako bakartade bidez.

Beti maiteko zaitut biotz-ondo gurenez:
argia ta egia maite ditudan lez;
beti maitasun garbiz...,
beti gogo utsez.

Jaunari opalduko deutsat, ardo dakion,
zugan maitez eskeiñi
eustan zoramena.
Profesa egun aundiz eder ixuriko dot
bere ontzi garbian...,
beste zenbait naiari gozokin batera. [I]

Neure opari zindo: Jaunaren eskuetan
ziur izango zaitut, galtze-bildur gabe.
...Ta zugaitik asago* [Eta zugaitik asau] maitatuko dot Jauna
eta arima zoratuz maiteko zaitut, laztan,
deitu nauan Jaunagan
biotz aldatu-gaitzez [biotz-aldatu-bakoz] maite nai zaitudana.

Zure edertasun ori
Jaunagan lego obeto,
arengan ez baida [bait da]
sekula galduko.

Itzi [itxi] eidazu bada
Jaunari opalduten
zure edertasuna.

Ez dakizu lorea (1)
jausiko jatzuna?
Begira zure [zeure], ama
beste zeure pareko
eder bat izana.
Lorea joan jakon,
orri-guri zana
trukutz* geratu da.
Ez, neure kutuntxu;
txarto aituta zagoz:
Ondoa ez dozu
lore-bizitzan geien
maitatu bear dozun
gauzea, bai-zera!
Loraetan ba-da,
zerbait, loraekin
galduten ez dana:
Loraen zoramena
dagian, ederrezko,
jainko "tasuna" da.

Eguzki aundiaren
ispillu txiki diran
gauzak aituko [urtuko] dira;
ez azaldu daroen
jainko "tasun" printza.
Aidezko urre bat lez [legez],
illaun eta jaio,
aldatuko da gero,
une batean, beste
jagiko dan aldi bat
apaiñez jazteko.

"Tasun" eder-altsua
ibil-sarri dago,
gauza barriak sortu,
argitu... ta igaro.

Printza orrek badagi
zure zoramena,
itzi eidazu aren
jatorrian maitatzen
zure edertasuna.

Ustelkorragaz bat bizi bear dogu,
suntsituko dana zergaitik maitatu?
Usteltzekoa biar galdua [onda-zorian] badozu,
il daitekena barik [usteltzekoa barik], beti biziren dana
maitatu egizu.
Begioi irakatsi eiozue, maite.
Gauzok egun bateko loreak dirade:
ustelkorrez jausi ta desegingo dira.
Baiña Jaunaren eder... "tasun" orren diztira,
izpien osotasun guztiez joango da,
urten gabe, aldikoz, urten dauan Begira.

Maite:
jadanik,
luzaro ausnarturik
bizi dodaz egiok.
Jaungoikoagan nai dodaz, orain,
maite zituen [zaituen] begiok.

Gauza ederrok oro,
Jaungoiko-argiz zareen [zarien]
ezkerokoz eder,
Jaunagan nai zaituet.
........
Nire maitasunak
etzaitu aztuko [aztuten].

________________

ELRP^

La más bella criatura,
déjame llegar a El.
Quien creó las cosas bellas,
es más bello que vosotras.

Me es atractivo el mundo,
tú mucho más atractiva.
Más atractivo aún el Dios,
que tú me enseñaste a amar.

Amada, la más querida,
déjame llegar a El.

Embriagado de contento,
llevaré tu fiel recuerdo
por la senda solitaria
por donde busco a mi Dios.

Te amaré, desde la entraña,
con el mismo puro amor
que a la luz y a la verdad.
Siempre, con el alma sola.

Dios me brindó, con amor,
tu fascinador encanto.
Le devolveré la ofrenda,
como un vino generoso,
—el gran día de mis votos—
derramándolo en Su copa,
junto a penosas renuncias.

Ofrenda mía, acendrada,
sólo en Dios estás segura,
sin riesgo alguno de perderte.

Por tu causa, por tu nombre,
amaré mejor a Dios.
Y amaré mejor a ti,
con un alma enloquecida.
Y amaré, en ti, a Dios,
y en Dios a ti. Me llamó:
le seré fiel en mi amor.

Para guardar tu belleza,
la mejor arca: el Señor.
Déjame —no me lo impidas—
ofrecerle tu hermosura.

¿Olvidas que de tu tallo
ha de caerse la flor?
Recuerda a tu buena madre;
fue tan bella como tú;
se le marchitó la flor,
los pétalos la dejaron.
No desvaríes, querida:
hay algo de más encanto
que el mero tallo, en la flor:
casi un reflejo divino
que da a la flor su esplendor.

Se agostarán los menudos
espejos del vasto sol;
queda el reflejo divino.

Divino vivo reflejo,
que crea, alumbra... y que pasa.

Si el reflejo te embelesa,
déjame amar tu belleza
en el mismo manantial.

Vivir con lo corruptible.
¿Amarás lo incorruptible?
Si no existirá mañana,
desprecia lo que fenece,
y ama la flor siempre viva.

Amor, educa tus ojos.
Todas son flores de un día:
envejecen, se deshojan.
No así el reflejo divino,
que, en alas de sus destellos,
regresa a su manantial
del que salió sin salir.

Estas verdades, mi amada,
me son añejo sustento.

Todas las cosas son bellas,
en el divino reflejo.
Allí las quisiera amar.
...................................
No te olvidará mi amor.

Gaia 1: Maitasunezkoa
Gaia 2: Jainkoa
Edizio kritikoa: Paulo Agirrebaltzategi
Gipuzkoa.net-aren logoa